Bon Iver - For Emma, Forever Ago

Lite Nicolai Dunger över det? Får även lite Haydenkänslor av nån anledning.

Så här skriver Anders Utbult, Revolver:

"Vid en första anblick uppfyller Bon Iver alla kriterier för att vara en typisk sing-and-songwriterklyscha. När "bandets" enda medlem, Justin Vernon, bröt upp från sitt gamla rockband hade han en mängd uppdämda känslor som endast kunde släppas ut i en stuga i skogen där han ensam högg ved, körde traktor och beskådade "frusna soluppgångar" högt upp i ett jakttorn. Ur denna redigt romantiserade tillvaro - skrämmande lik den uppladdning Rocky Balboa genomför innan han ska möta Ivan Drago i "Rocky V" - kom albumet "For Emma, Forever Ago". Med denna biografi, ett utlägg om hjärtsorg och längtan och ett namn på medvetet felstavad franska (namnet betyder ungefär "god vinter") får jag en naturlig lust att sålla Vernon till den enorma fållan av ensamma män med gitarrer som har intressanta emotionella problem men ett allt för slätstruket sätt att presentera dem på. I facket ser vi redan J.Tillman, Denison Witmer och många fler – och på pappret ser de ut att få sällskap av ytterligare en ung man från Wisconsin.Men det går ändå inte att förneka det faktum att det utpekade guldkornet "Skinny Love" från det niospåriga albumet är riktigt välgjord och till och med stundtals originell. Det är egentligen bara titelspåret "For Emma" som är sådär typiskt förutsägbart med simpelt gitarrkomp och intetsägande melodi. Resten är mycket skickligt producerat – jag som lyssnare får gång på gång mina fördomar tilltufsade - när det går för sakta kommer plötsligt trummor in i bilden och tar upp tempot, när det blir för mycket falsett visar plötsligt Justin upp ett basregister. Ibland märker man till och med innovativt gitarrspel och vissa melodiska utflykter värda den exceptionelle Antony Hegarty.Visst, stora delar av låtsamlingen blir lätt ett sorgset bakgrundsbrus värdigt en läkarserie på Kanal 5, men när musiken bryter upp och blir mer dominant och körer och blås fyller ut – då står Bon Iver ut och gör intryck. Precis som dagens reklambyråer säljer en livsstil säljer Justin Vernon en sinnesstämning, och han gör det mycket skickligt. Någon av hans mystiska antydningar som: "only love is all maroon/ gluey feathers on a flume/ sky is womb and she's the moon" kommer nog aldrig vara på var mans läppar, men kanske har Bon Iver det som är nödvändigt för att sticka ut bland de menlösa massorna av anonyma sing-and-songwriters. Kanske sprider sig "For Emma, Forever Ago" ut från de närmaste sörjande. Men, kanske, är jag omedvetet lurad av min egen längtan till att sitta ensam i en stuga och invänta vintern."

Jag håller inte med om åsikten om "For Emma". Blåset är grymt, och melodin är det väl inget fel på?

Hot Chip - Made in the Dark

"Made in the Dark" - så heter alltså Hot Chips kommande album. Jag håller på att tjuvlyssna på det, men är inte övertygad. Det finns helt klart några pärlor, men det är inte en genomgående electrodansant skiva som "The Warning", vilket i och för sig inte kommer som en chock. Rykten gjorde ju gällande att Kylie Minogue skulle skriva en låt till skivan, vågar mig inte på en gissning på vilken det skulle vara.. Singeln är den som satt sig hårdast i skallen än så länge, "Ready for The Floor".

Magnetic Fields - Distortion

Tillbaka till USA igen. De gamla indierävarna är tillbaka med ny platta. Jag ska inte påstå att jag lyssnat ihjäl mig på de tidigare plattorna. Men på det här albumet är det mycket gulliga små visor som lurar bakom den skitiga ljudbilden. Avlägsna oljud och ett piano där nånstans hjälper till på det lysande spåret "Xavier says". "California Girls" är inte nått en spetälsk släpat in den heller. Känns som en platta att växa in i.

Moto Boy

80-talet personifierat. Det är där det första intrycket landar. Men om man skrapar lite på ytan så tror jag man kan finna lite mer än så. Oskar Humlebo alias Moto Boy har en röst som är speciell. Har en känsla av att det nog är lite hata eller älska över detta. Han har jämförts med David lynch och en storhet som Jeff Buckley, men i Buckleys fall bör man nog vara väldigt försiktig i sina jämförelser. . Första singeln "Blue Motorcykle" är en pärla hursomhelt, gitarrens flangern på står på max och lite till, och falsetten är lysande.

"Det är natt. En rebel hämtar upp en rikemansdotter på sin blå båge och kör till en hemlig sjö för att titta på månen, bada, snacka om livet och kanske kyssas."

Nåväl...

"Beat Heart" är en vackert avskalad "ballad". I väntan på resten av albumet som han producerat själv får man lyssna här:
http://www.myspace.com/motoboymusic

Spelar f.ö på Herrgårn, John Doe, 31/1 med Friday Bridge.

Those Dancing Days

De till synes glada bruttorna till höger är Sthlmsbandet "Those Dancing Days"."Hitten" kom i höstas och var levde ju upp till namnet, helt klart. Nu har en 5-spårs Ep släppts och visst känner man igen soundet. Det självbetitlade spåret som ligger som nr 3 är den mest intressanta låten efter "hitten". Härligt trumjobb där, det skulle man vilja se live. Fast jag tror givetvis att de suger hårt på scen, De senaste upplevda Stockholmsband har inte gjort nån harmyntad av glädje precis. Därför borde man ju se de nångång framöver, man kan ju alltid hoppas att jag har fel.

Clear Tigers

Ännu ett Brooklyn NY-baserat band som får en att stanna upp. Det är riktigt bra det här. Vackra melodier med med ett snyggt opolerat oproducerad ljudlandskap. Jag får nästan Arcade F.-vibbar av en låt som "Deathray". Och vem skulle tro att det skulle funka att sjunga i nån slags kano 2008 som i delar av sista versen av "Igloo". Excellent!

Yeasayer

Bandet är baserat i Brooklyn, NY, Man hör knapperligen vad de sjunger. Men skit samma, det är ju inte det, det är nått alldeles speciellt över det som jag gillar. Luger skriver:

"Under början av 00-talet återföddes ordet ”eklektisk” som alla musikkritikers favoritadjektiv. Ordet, som enligt Nationalencyklopedin beskriver något ”som försöker förena idéer från olika håll” användes vitt och brett. Ett tecken i tiden, eftersom det att vara nyskapande blev ett självändamål för många band. Band som hävdar att de är musikaliska visionärer och struntar i konventioner finns det gott om, men väldigt få som faktiskt kan göra meningsfull musik av sina idéer. I amerikanska Yeasayers fall är det eklektiska naturligt. Ärligt. Och alldeles obskyrt bra.På omskakande debuten ”ALL HOUR CYMBALS” blandar Yeasayer genrer och stilar hejvilt, den ena låten radikalt annorlunda än den föregående. Bandets trumfkort är att de lyckas koka ihop sin musik utan att det låter splittrat och fragmenterat, till skillnad från andra band som i sin iver att vara nydanande mest låter Kalle Anka. Den som försöker göra samtida musikaliska jämförelser är bara lat. Sagolika harmonier, spännande slagverk, virtuosa instrumentala bravader, detaljrikedom och genuin hunger är det mest generella vi kan säga om Yeasayers musik. Ena minuten är det folkrockande 60-pop, nästa är det dub med tydliga 80-vibbar och engelsk reggae, allt utfört med sanslös förnimmelse och medryckande fästbarhet samtidigt som det är tacksamt befriat från meningslöst trixande och instrumentmeckande. Fast nej, det räcker inte. Yeasayer går liksom inte att sammanfatta. ”ALL HOUR CYMBALS” tar dig med på en mytisk, magisk resa till en plats som är ängsligt främmande, men som visar sig varm och omedelbart fängslande. Se Yeasayer på scen och du sköljs ned av iver och känsla, du bestrålas av värme och rastlös närvaro, du dansar under tiden som du vaggas in i en nervpirrande dröm. Du väcks tillbaka till verkligheten med känslan av att ha upplevt något ingen människa varit med om förut.Hänger du med? Då åker vi. "

Ja de tar ju i så det räcker Lugerfolket, men bra, det är det. De kommer f.ö till Sverige och Pustervik den 27:e feb. USA-turnén görs tillsammans med MGMT, men det ser ju tyvärr inte ljust ut att de får/vill/kan/orkar/vågar hänga med till Europa. Satan.