Årsbästalista -08

Här har det varit dödare än dödens, men vad passar då bättre än att summera upp musiken 2008 lite.

Jag har baserat listan på bästa kompletta album, samt hur mycker de har gått varma i år, och inte tagit med någon skiva där en eller ett par låtar är så bra att det gör att albumet platsar.

Så, utan några speciella överraskningar:

1:Pete and the Pirates – Little death
Självklar etta där det stora mysteriet är hur denna skiva fortfarande är helt okänd.

2:Chad VanGaalen - Soft Airplane
Ok, här är ju då en skiva som Nicke-pop spelade först för bara några veckor sedan, men den har ju spelats rätt jäkla mycket sedan dess, och känns så pass bra att jag inte kommer ångra mig att sätta denna som tvåa.

3:Fleet Foxes - Fleet Foxes
Skulle man sätta den som etta..? Njaae, FF´s album är ju lite väl jämntjock, även om den är helt fantastisk. Den sega upplevelsen på WoW i somras drar ner det hela med. Var är partyt frågade vi, och drog till håkan istället..

4:Nada-Surf – Lucky
Känns som den kom 2007, låg åtminstonde på datorn en bra stund (med fel låtordning och låtar som fattades visserligen), men när den väl plockades fram så var det ju som att upptäcka Teenage Fanclub för första gången, eller möjligtvis Weezer när de var bra.

5:Last shadow puppets- The Age Of The Understatement
Jag gillar Arctic Monkeys men i år var det detta som gällde. Nästa Bondlåt görs av Last shadow Puppets?

6:Glasvegas – Glasvegas
Överhypad historia kan tyckas, men gör man en så här pass bra skiva så...

7:Headlights - Some Racing Some Stopping
Det tog ett tag innan jag fattade att det var mer en en bra singel på den här skivan, men MP3-spelare på repeat har gjort att den hamnar här.

8:Wolf Parade - At Mount Zoomer
Om det inte varit för Nicke-pop hade jag glömt bort den här, men nu måste den in på listan.

9:Zeigeist - The Jade Motel
Ännu en som känns "skitgammal", men Ep´n kom ju 2006(?) och albumet först i år. Synd att man var halvt medvetslös på spelningen i Gbg, men så går det om man inte börjar spela förrän kl.00.30.

10:My Morning Jacket-Evil Urges
Alla låtar är ju nte de bästa på detta album, men med låtar som "I´m Amazed" och "Touch Me Im Going To Scream Pt.2" så går sista platsen till My Morning..!

Några bubblare fick man ha också:) Så utan inbördes rangordning...:

Cut Copy-In Ghost Colour
Bon iver
The Presets-Apocalypso
Moto Boy-Moto Boy

"The Ruby Suns - Sea Lion"

Jag hörde en låt med "The Ruby Suns" för ett par månader sedan som fick vara med på min samling "Låtar 3". Den var ju helt fantastisk så nog såg man fram emot albumet. Lite förvånande kändes då andraspåret med en "Hawaii-och Hula-hulakänsla". Vad säger man om det..? Jag gillar i allafall det bättre än när det vill bli för psykadeliskt som i "It's Mwangi In Front Of Me", som man f.ö kan undra om det gjort bara för att låten efter, "Remember" ska kännas sådär extra bra. "Kenya dig it" är iallafall i särklass fortfarande den bästa låten på albumet. Kolla bara in liveklippet nedan.

Så här skrivs det på "Debasers" hemsida, och jag håller delvis med:

"The Ruby Suns ledare, Ryan McPhun, har tagit med sig Kalifornien solskenspop till sitt nya hemland Nya Zeeland. Här handlar det om pop som andas Beach Boys och det tidiga 60-talet med underfundiga texter. The Ruby Suns har turnerat med både The Shins och Animal Collective och släppte nyligen sin debutskiva här i Europa, en skiva som inte gör någon besviken!"

"Scarlett Johansson - Anywhere I Lay My Head"

Då är det dax för ytterligare en skådis att ställa sig framför en mikrofon. Och inte vilken som helst...
Hon gör låtar av "TomWaits" och har visst jobbat ihop med "David Bowie" som även körar på ett par låtar. Vad ska man tycka då? Jaa..Jag hörde singeln "Falling Down" på P3 för nån dag sen, och tyckte först det lät som en "Ozzy Osbourne" utan knark men väl på helium, och insåg snart att det verka bero på att ljudteknikerna skruvat upp autotune:en på max, antagligen för att det kan vara knepigt att hitta och hålla rätt ton. Man hör det alldeles i slutet av låten, där sången upprepande ligger i bakrunden helt klart utan funktionen inkopplad. Synd, för jag har inget emot hennes röst alls annars egentligen. Men nu var det ju inte vem som helst, så det är ju omöjligt att såga på något sätt vare sig man skulle vilja eller ej.

Hittade först den här, som jag trodde skulle vara videon till "Falling down", men insåg snart ett det nog inte var så....

Men här är den:

"Electric President - Sleep Well"

Av en tillfällighet såg jag att det var nytt från "Radical Face"- killen med ett av sina projekt, denna gång "Electric President". Man känner igen sig från det förra albumet, med den spröda rösten och en ljudbild som nästan fyller tomrummet från de gamla favoriterna "Grandaddy". Jag vill påstå att detta är en skiva som kommer växa fram stort. Öppningsspåret "Monster" är snyggt snyggt snyggt!

"Death Cab For Cutie - Narrow Stairs"

Ben Gibbard med följe släpper nytt och inga större surpriser här. Välproducerat och snyggt. Nu har jag inte ännu lyssnat in mig, men den låt som sticker ut är ju helt klart " I Will Possess Your Heart", 8:36 min lång, med ett ihärdigt basriff och snygga trummor m.m. Man sugs in i låten...!

"Ladytron - Velicofero"

Nytt från dessa brittiska electronica-lirarna, verkar lovande med ett fortsatt suggestivt och mörkt landskap som ju gjorde förra albumet "Whitching Hour" till ett av 2005 års bästa skivor. Lite överraskande att två låtar framförs på Bulgariska, "Black Cat" och den inte helt fantastiska "Kletva" ( Efter lite googlande på detta som först lät som ryska i mina öron) . Det finns tydligen en koppling till Bulgarien i bandet, där ser man.

"Ghosts" sätter sig direkt på hjärnhinnan (om det nu fanns nån sån), liksom "Burning Up" och "They Have You A Heart They Gave Y".

"låtar 3"

Inte för att jag är bra på det, men jag håller på med en min tredje samling låtar på en Cd, och än så länge ser låtlistan ut så här:

Ruby Suns - Kenya Dig It?
Radar Bros. - Warm Rising Sun
Goldfrapp - Caravan Girl
Lightspeed Champion - Tell Me What Its Worth
Los Campesinos! - You! Me! Dancing!
Celestial - Dream On
Pacific - Number One
Get Well Soon - I Sold My Hands for Food So Please Feed Me
The Whitsundays - It Must Be Me
Slut - Come On

Några till ska med innan den är klar.

"Okkervil River - A Girl in Port"

Fantastisk låt, är med på albumet "The stage names" som kom förra året vilken var en av de plattor jag ej hann med att lyssna på innan året slog över. Sedan glömdes den bort, men kom fram för nån vecka sedan, och visar sig vara en helt fantastisk skiva klart värd att "checka in".

http://www.myspace.com/okkervilriver

"Autisterna - Himmelen"

Hade detta kommit för nått år sedan hade jag hatat det. Men det hände nått med musik framfört på svenska och med en känsla av att man trodde på det man framförde. Det är nästan nått (fri?)religiöst över den här låten, och jag väljer att ställa mig på sidan där det här känns helt rätt, vi får se om jag ramlar över och ner i diket om ett tag när man undrar vad fasen man såg i det här.

Roligt förresten i slutet av videon när de sjunger karaoke till sin egna låt, varför har man aldrig tänkt på det innan, El Scorchos-medlemmar..?

Band of Horses live 080305

Regnig onsdag. Men väl inne på Sticky undslippande köer så var vårt sällskap förväntansfulla. Eller ja...två av våra vänner som jag och G ej träffat förut, hade ju inte en aning om vad de var och skulle se på. Men de - och vi andra- var lyckliga när det var över. De började med "Monster", vilket kände lite konstigt, lät organisten långt upp till vänster sjunga en för mig okänd låt, men i övrigt var det bra. Aningen mkt alkohol drar ner betyget, men det kan man kanske inte last Hästarnas band för..?

Jag har inte dött, än finns det hopp

Det är ju inte det att jag inte laddat, lagrat, insupit musik, men att hinna med att skriva ner ord i en blogg är inte min starka sida märker jag.

Band of Horses

På onsdag är det då äntligen dags för BoH live på Sticky (INTE Pustervik...), GBG. Biljetterna är sedan länge införskaffade, och både Noookie, Jocko och G kommer vara där med mig!(Och några till skulle jag tro.)

Britta Persson del 2 live HG 080228

Jag måste revidera mitt förra inlägg om Britta, hon har inte alls ett tråkigt utseende, utan tvärtom snarae, med en blick som verkligen såg in i ögonen på mig och resten av publiken på Herrgårn. Över förväntan bra liveframträdande, men uteslutande låtar från nya "Kill Hollywood me" (Snyggt namn på albumet f.ö) Köp skivan och lyssna på den. Eller ladda ner den och lyssna på den. Finns några riktiga pärlor där!

Förbandet vars namn jag ej minns, var även de bättre än det jag hörde på myspace tidigare.

Britta Persson

"Britta Persson" - I likhet med "Anna Järvinen" är hon inte den mest bildsköna bruttan. Men det är ju inte det som man går igång på. Det finns fler likheter med Anna. Det finns nått i sättet att sjunga och soundet jag gillar. Och "Cliffhanger" är en alldeles lysande låt. Kan ses live på HG 28/2.

Peter von Poehl - Going to Where the Tea-Trees Are

Ni har säkert sett friendsreklamen på tv. Pojken med de svarta orden. Låten som spelas är "The Story of the Impossible" av "Peter von Poehl". "Bonnier Amigo Music Group" skriver:

"Peter von Poehl Sånger är som kollektivtrafik. De tar oss alla till platser. Men vissa lämnar plötsligt de vägar vi byggt för dem. Tar sig till oväntade ställen. Detta är vad som hände med ”Going to where the tea trees are”, en modest 45-varvssingel (ja, en vinylsingel!) inspelad i Paris med en nästan okänd svensk, Peter von Poehl. En tillbakalutad liten sång, som för fransmän lät som om den var inspelad i en igloo, började spelas på fransk radio 2005. Plötsligt hände saker. Lyssnare bombarderade telefonväxlar för att få information. Därefter flöt beställningar in till Peters hemsida. Mun till mun och blog till blog. Ett ständigt tipsande om singeln ledde till kultstatus. Två år senare har Peter hunnit släppa sitt debutalbum – under samma titel som premiärsingeln – på det franska bolaget Toto ou Tard till rakt genom entusiastiska reaktioner. Peter von Poehl nämns numera med respekt på hela den franska scenen. Ja, hela scenen är det viktigt att påpeka. Peters lågmälda, drömska singer/songwriter-skola har fått lärjungar även bland kollegor som Air och Phoenix, band som han båda har turnérat med i såväl Frankrike som internationellt. För att ta till en slarvig, men brukbar jämförelse så har Peter von Poehl ”gjort en José Gonzales” i Frankrike. Fascinationen för hans musik sprider sig nu över Europa. I april släpps äntligen albumet hemma i Sverige. Trettiotreårige Peter von Poehl, med svensk mor och tysk far, flyttade från Malmö till Frankrike 1998. Han var en musiker i jakt på äventyr och lierade som gitarrist med den franske superproducenten Bertrand Burgalat. Denne Frankrikes egen Phil Spector är internationellt mest känd för arbeten med Depeche Mode och Soul II Soul men är på hemmaplan en guru i de flesta genrer. Så småningom bestämde Peter att hans egen musik inte passade in i Burgalats olika koncept och blev istället sin egen. Men samarbetet fortsatte och de producerade tillsammans bland annat comebacken för den i Sverige inte helt okända sångerskan Lio. I Berlin, där Peter nu spenderades halva tiden, spelade han på egen hand bl a in den tyske musikern Florian Horwath. Detta innan det var dags för det första egna verket. ”Going to where the tea trees are” är till hälften inspelad hos Christoffer Lundqvist i dennes AGM-studio i skånska Vallarum. Den andra hälften är inspelad i Peters våning i Berlin. Albumet har inget av den kosmetika eller uppblåsta luftslott som alltför ofta personifierar moderna inspelningar. Istället drar den nytta av ljud och stämningar som existerade i de rum den spelades in i. Som vi känner igen från inspelningar med Syd Barrett eller de bästa inspelningarna med Beck så är det under enkla omständigheter som dessa som de mest känsliga sånger och atmosfärer fångas. Genom folkballader och hemmakörda symfonier uppstår på plattan så många former och färger att det trots den ”enkla” framtoningen ändå krävs några lyssningar för att få full effekt av dessa 12 sånger. Du rekommenderas kraftigt att ge det här albumet den tiden."

Det känns som att jag är böjd att hålla med i sista meningen. Men så är jag ju lite svag för sånt här.

Blandband

Jag tänkte räkna upp lite enskilda låtar som f.t är bra grejer:

• Oppenheimer - Breakfast in NYC
• Coconut records - West coast
• The Wombats-lets - Dance to joy division
• Pete And The Pirates - Knots
• Pull Tiger Tail - Mr 100 Percent
• Boat Club - Warmer Climes
• Lovekevins - Anorak And Other Complicated Words Beginning With An A
• Polytechnic - Man Overboard
• Black Kids - I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You
• Blackball False, Truth - Knives Chau Luvs LCD
• Clear Tigers - Deathray
• Park Hotell - Low on resistance
• Unai - Oh you and i
• Les Savy Fav - What would wolves do?
• The Sadies - What's Left Behind
• Canon Blue - Odds & Ends
• Foundry Field Recordings - Buy Sell Trade
• Teenagers - Scarlett Johansson

Man kanske skulle göra en blandCD..? Imorgon. Nu måste jag sova.

Daft Punk Live

Hur enormt grymt hade det möjligtvis varit att uppleva detta?!

Clip-Daft Punk-harder better faster stronger-live
Uppladdat av stardaft

Bon Iver - For Emma, Forever Ago

Lite Nicolai Dunger över det? Får även lite Haydenkänslor av nån anledning.

Så här skriver Anders Utbult, Revolver:

"Vid en första anblick uppfyller Bon Iver alla kriterier för att vara en typisk sing-and-songwriterklyscha. När "bandets" enda medlem, Justin Vernon, bröt upp från sitt gamla rockband hade han en mängd uppdämda känslor som endast kunde släppas ut i en stuga i skogen där han ensam högg ved, körde traktor och beskådade "frusna soluppgångar" högt upp i ett jakttorn. Ur denna redigt romantiserade tillvaro - skrämmande lik den uppladdning Rocky Balboa genomför innan han ska möta Ivan Drago i "Rocky V" - kom albumet "For Emma, Forever Ago". Med denna biografi, ett utlägg om hjärtsorg och längtan och ett namn på medvetet felstavad franska (namnet betyder ungefär "god vinter") får jag en naturlig lust att sålla Vernon till den enorma fållan av ensamma män med gitarrer som har intressanta emotionella problem men ett allt för slätstruket sätt att presentera dem på. I facket ser vi redan J.Tillman, Denison Witmer och många fler – och på pappret ser de ut att få sällskap av ytterligare en ung man från Wisconsin.Men det går ändå inte att förneka det faktum att det utpekade guldkornet "Skinny Love" från det niospåriga albumet är riktigt välgjord och till och med stundtals originell. Det är egentligen bara titelspåret "For Emma" som är sådär typiskt förutsägbart med simpelt gitarrkomp och intetsägande melodi. Resten är mycket skickligt producerat – jag som lyssnare får gång på gång mina fördomar tilltufsade - när det går för sakta kommer plötsligt trummor in i bilden och tar upp tempot, när det blir för mycket falsett visar plötsligt Justin upp ett basregister. Ibland märker man till och med innovativt gitarrspel och vissa melodiska utflykter värda den exceptionelle Antony Hegarty.Visst, stora delar av låtsamlingen blir lätt ett sorgset bakgrundsbrus värdigt en läkarserie på Kanal 5, men när musiken bryter upp och blir mer dominant och körer och blås fyller ut – då står Bon Iver ut och gör intryck. Precis som dagens reklambyråer säljer en livsstil säljer Justin Vernon en sinnesstämning, och han gör det mycket skickligt. Någon av hans mystiska antydningar som: "only love is all maroon/ gluey feathers on a flume/ sky is womb and she's the moon" kommer nog aldrig vara på var mans läppar, men kanske har Bon Iver det som är nödvändigt för att sticka ut bland de menlösa massorna av anonyma sing-and-songwriters. Kanske sprider sig "For Emma, Forever Ago" ut från de närmaste sörjande. Men, kanske, är jag omedvetet lurad av min egen längtan till att sitta ensam i en stuga och invänta vintern."

Jag håller inte med om åsikten om "For Emma". Blåset är grymt, och melodin är det väl inget fel på?

Hot Chip - Made in the Dark

"Made in the Dark" - så heter alltså Hot Chips kommande album. Jag håller på att tjuvlyssna på det, men är inte övertygad. Det finns helt klart några pärlor, men det är inte en genomgående electrodansant skiva som "The Warning", vilket i och för sig inte kommer som en chock. Rykten gjorde ju gällande att Kylie Minogue skulle skriva en låt till skivan, vågar mig inte på en gissning på vilken det skulle vara.. Singeln är den som satt sig hårdast i skallen än så länge, "Ready for The Floor".

Magnetic Fields - Distortion

Tillbaka till USA igen. De gamla indierävarna är tillbaka med ny platta. Jag ska inte påstå att jag lyssnat ihjäl mig på de tidigare plattorna. Men på det här albumet är det mycket gulliga små visor som lurar bakom den skitiga ljudbilden. Avlägsna oljud och ett piano där nånstans hjälper till på det lysande spåret "Xavier says". "California Girls" är inte nått en spetälsk släpat in den heller. Känns som en platta att växa in i.

Moto Boy

80-talet personifierat. Det är där det första intrycket landar. Men om man skrapar lite på ytan så tror jag man kan finna lite mer än så. Oskar Humlebo alias Moto Boy har en röst som är speciell. Har en känsla av att det nog är lite hata eller älska över detta. Han har jämförts med David lynch och en storhet som Jeff Buckley, men i Buckleys fall bör man nog vara väldigt försiktig i sina jämförelser. . Första singeln "Blue Motorcykle" är en pärla hursomhelt, gitarrens flangern på står på max och lite till, och falsetten är lysande.

"Det är natt. En rebel hämtar upp en rikemansdotter på sin blå båge och kör till en hemlig sjö för att titta på månen, bada, snacka om livet och kanske kyssas."

Nåväl...

"Beat Heart" är en vackert avskalad "ballad". I väntan på resten av albumet som han producerat själv får man lyssna här:
http://www.myspace.com/motoboymusic

Spelar f.ö på Herrgårn, John Doe, 31/1 med Friday Bridge.

Those Dancing Days

De till synes glada bruttorna till höger är Sthlmsbandet "Those Dancing Days"."Hitten" kom i höstas och var levde ju upp till namnet, helt klart. Nu har en 5-spårs Ep släppts och visst känner man igen soundet. Det självbetitlade spåret som ligger som nr 3 är den mest intressanta låten efter "hitten". Härligt trumjobb där, det skulle man vilja se live. Fast jag tror givetvis att de suger hårt på scen, De senaste upplevda Stockholmsband har inte gjort nån harmyntad av glädje precis. Därför borde man ju se de nångång framöver, man kan ju alltid hoppas att jag har fel.

Clear Tigers

Ännu ett Brooklyn NY-baserat band som får en att stanna upp. Det är riktigt bra det här. Vackra melodier med med ett snyggt opolerat oproducerad ljudlandskap. Jag får nästan Arcade F.-vibbar av en låt som "Deathray". Och vem skulle tro att det skulle funka att sjunga i nån slags kano 2008 som i delar av sista versen av "Igloo". Excellent!

Yeasayer

Bandet är baserat i Brooklyn, NY, Man hör knapperligen vad de sjunger. Men skit samma, det är ju inte det, det är nått alldeles speciellt över det som jag gillar. Luger skriver:

"Under början av 00-talet återföddes ordet ”eklektisk” som alla musikkritikers favoritadjektiv. Ordet, som enligt Nationalencyklopedin beskriver något ”som försöker förena idéer från olika håll” användes vitt och brett. Ett tecken i tiden, eftersom det att vara nyskapande blev ett självändamål för många band. Band som hävdar att de är musikaliska visionärer och struntar i konventioner finns det gott om, men väldigt få som faktiskt kan göra meningsfull musik av sina idéer. I amerikanska Yeasayers fall är det eklektiska naturligt. Ärligt. Och alldeles obskyrt bra.På omskakande debuten ”ALL HOUR CYMBALS” blandar Yeasayer genrer och stilar hejvilt, den ena låten radikalt annorlunda än den föregående. Bandets trumfkort är att de lyckas koka ihop sin musik utan att det låter splittrat och fragmenterat, till skillnad från andra band som i sin iver att vara nydanande mest låter Kalle Anka. Den som försöker göra samtida musikaliska jämförelser är bara lat. Sagolika harmonier, spännande slagverk, virtuosa instrumentala bravader, detaljrikedom och genuin hunger är det mest generella vi kan säga om Yeasayers musik. Ena minuten är det folkrockande 60-pop, nästa är det dub med tydliga 80-vibbar och engelsk reggae, allt utfört med sanslös förnimmelse och medryckande fästbarhet samtidigt som det är tacksamt befriat från meningslöst trixande och instrumentmeckande. Fast nej, det räcker inte. Yeasayer går liksom inte att sammanfatta. ”ALL HOUR CYMBALS” tar dig med på en mytisk, magisk resa till en plats som är ängsligt främmande, men som visar sig varm och omedelbart fängslande. Se Yeasayer på scen och du sköljs ned av iver och känsla, du bestrålas av värme och rastlös närvaro, du dansar under tiden som du vaggas in i en nervpirrande dröm. Du väcks tillbaka till verkligheten med känslan av att ha upplevt något ingen människa varit med om förut.Hänger du med? Då åker vi. "

Ja de tar ju i så det räcker Lugerfolket, men bra, det är det. De kommer f.ö till Sverige och Pustervik den 27:e feb. USA-turnén görs tillsammans med MGMT, men det ser ju tyvärr inte ljust ut att de får/vill/kan/orkar/vågar hänga med till Europa. Satan.