Ni har säkert sett friendsreklamen på tv. Pojken med de svarta orden. Låten som spelas är "The Story of the Impossible" av "Peter von Poehl". "Bonnier Amigo Music Group" skriver:
"Peter von Poehl Sånger är som kollektivtrafik. De tar oss alla till platser. Men vissa lämnar plötsligt de vägar vi byggt för dem. Tar sig till oväntade ställen. Detta är vad som hände med ”Going to where the tea trees are”, en modest 45-varvssingel (ja, en vinylsingel!) inspelad i Paris med en nästan okänd svensk, Peter von Poehl. En tillbakalutad liten sång, som för fransmän lät som om den var inspelad i en igloo, började spelas på fransk radio 2005. Plötsligt hände saker. Lyssnare bombarderade telefonväxlar för att få information. Därefter flöt beställningar in till Peters hemsida. Mun till mun och blog till blog. Ett ständigt tipsande om singeln ledde till kultstatus. Två år senare har Peter hunnit släppa sitt debutalbum – under samma titel som premiärsingeln – på det franska bolaget Toto ou Tard till rakt genom entusiastiska reaktioner. Peter von Poehl nämns numera med respekt på hela den franska scenen. Ja, hela scenen är det viktigt att påpeka. Peters lågmälda, drömska singer/songwriter-skola har fått lärjungar även bland kollegor som Air och Phoenix, band som han båda har turnérat med i såväl Frankrike som internationellt. För att ta till en slarvig, men brukbar jämförelse så har Peter von Poehl ”gjort en José Gonzales” i Frankrike. Fascinationen för hans musik sprider sig nu över Europa. I april släpps äntligen albumet hemma i Sverige. Trettiotreårige Peter von Poehl, med svensk mor och tysk far, flyttade från Malmö till Frankrike 1998. Han var en musiker i jakt på äventyr och lierade som gitarrist med den franske superproducenten Bertrand Burgalat. Denne Frankrikes egen Phil Spector är internationellt mest känd för arbeten med Depeche Mode och Soul II Soul men är på hemmaplan en guru i de flesta genrer. Så småningom bestämde Peter att hans egen musik inte passade in i Burgalats olika koncept och blev istället sin egen. Men samarbetet fortsatte och de producerade tillsammans bland annat comebacken för den i Sverige inte helt okända sångerskan Lio. I Berlin, där Peter nu spenderades halva tiden, spelade han på egen hand bl a in den tyske musikern Florian Horwath. Detta innan det var dags för det första egna verket. ”Going to where the tea trees are” är till hälften inspelad hos Christoffer Lundqvist i dennes AGM-studio i skånska Vallarum. Den andra hälften är inspelad i Peters våning i Berlin. Albumet har inget av den kosmetika eller uppblåsta luftslott som alltför ofta personifierar moderna inspelningar. Istället drar den nytta av ljud och stämningar som existerade i de rum den spelades in i. Som vi känner igen från inspelningar med Syd Barrett eller de bästa inspelningarna med Beck så är det under enkla omständigheter som dessa som de mest känsliga sånger och atmosfärer fångas. Genom folkballader och hemmakörda symfonier uppstår på plattan så många former och färger att det trots den ”enkla” framtoningen ändå krävs några lyssningar för att få full effekt av dessa 12 sånger. Du rekommenderas kraftigt att ge det här albumet den tiden."
Det känns som att jag är böjd att hålla med i sista meningen. Men så är jag ju lite svag för sånt här.
"Peter von Poehl Sånger är som kollektivtrafik. De tar oss alla till platser. Men vissa lämnar plötsligt de vägar vi byggt för dem. Tar sig till oväntade ställen. Detta är vad som hände med ”Going to where the tea trees are”, en modest 45-varvssingel (ja, en vinylsingel!) inspelad i Paris med en nästan okänd svensk, Peter von Poehl. En tillbakalutad liten sång, som för fransmän lät som om den var inspelad i en igloo, började spelas på fransk radio 2005. Plötsligt hände saker. Lyssnare bombarderade telefonväxlar för att få information. Därefter flöt beställningar in till Peters hemsida. Mun till mun och blog till blog. Ett ständigt tipsande om singeln ledde till kultstatus. Två år senare har Peter hunnit släppa sitt debutalbum – under samma titel som premiärsingeln – på det franska bolaget Toto ou Tard till rakt genom entusiastiska reaktioner. Peter von Poehl nämns numera med respekt på hela den franska scenen. Ja, hela scenen är det viktigt att påpeka. Peters lågmälda, drömska singer/songwriter-skola har fått lärjungar även bland kollegor som Air och Phoenix, band som han båda har turnérat med i såväl Frankrike som internationellt. För att ta till en slarvig, men brukbar jämförelse så har Peter von Poehl ”gjort en José Gonzales” i Frankrike. Fascinationen för hans musik sprider sig nu över Europa. I april släpps äntligen albumet hemma i Sverige. Trettiotreårige Peter von Poehl, med svensk mor och tysk far, flyttade från Malmö till Frankrike 1998. Han var en musiker i jakt på äventyr och lierade som gitarrist med den franske superproducenten Bertrand Burgalat. Denne Frankrikes egen Phil Spector är internationellt mest känd för arbeten med Depeche Mode och Soul II Soul men är på hemmaplan en guru i de flesta genrer. Så småningom bestämde Peter att hans egen musik inte passade in i Burgalats olika koncept och blev istället sin egen. Men samarbetet fortsatte och de producerade tillsammans bland annat comebacken för den i Sverige inte helt okända sångerskan Lio. I Berlin, där Peter nu spenderades halva tiden, spelade han på egen hand bl a in den tyske musikern Florian Horwath. Detta innan det var dags för det första egna verket. ”Going to where the tea trees are” är till hälften inspelad hos Christoffer Lundqvist i dennes AGM-studio i skånska Vallarum. Den andra hälften är inspelad i Peters våning i Berlin. Albumet har inget av den kosmetika eller uppblåsta luftslott som alltför ofta personifierar moderna inspelningar. Istället drar den nytta av ljud och stämningar som existerade i de rum den spelades in i. Som vi känner igen från inspelningar med Syd Barrett eller de bästa inspelningarna med Beck så är det under enkla omständigheter som dessa som de mest känsliga sånger och atmosfärer fångas. Genom folkballader och hemmakörda symfonier uppstår på plattan så många former och färger att det trots den ”enkla” framtoningen ändå krävs några lyssningar för att få full effekt av dessa 12 sånger. Du rekommenderas kraftigt att ge det här albumet den tiden."
Det känns som att jag är böjd att hålla med i sista meningen. Men så är jag ju lite svag för sånt här.
