tisdag 13 november 2007

Music non stop

Jag kommer här rapa ur mig ett antal låtar/album som de senaste veckorna på ett eller annat sätt fått min fulla uppmärksamhet:

Anna Järvinen - "Jag fick feeling" Album
Den f.d Granadasångerskan gör soloskiva på svenska, och har Dungens folk som backar upp. Vemodigt (en del skulle kalla det glatt..), vackert och mina högst personliga tankar går åt "Paus" -Jocke berg/Peter Svenssons gamla projekt, och Håkan Hellström(?)

Beirut - "The Flying Club Cup" Album
Uppföljaren till "Gulag Orkestar" - no further comments

Coconut Records - "West Coast" och "Slowly" Låtar
Bandnamnet gör ju ingen lycklig, men de här två låtarna från albumet "Nighttiming" gör dessbättre det istället.

Park Hotell - "Okänt album"
Ja det heter så, albumet jag köpte -eh- på nätet. Egentligen var det låten " Low on resistance" som jag fastnat för, men övriga fem låtar är inte kattskit. Bandet beskrivs så här på hemsidan:

"Alltså, dom här killarna. Dom är ju inte så gamla men dom har ändå nått den ålder där allt inte är ok längre. Inte ok att alltid försova sig, inte ok att vara den fullaste som är kvar längst när nån fyller år. Ofta så här, typ, slår nån sig på fyllan, får värsta såret i ansiktet för att dom blivit typ påcyklade. Eller bankomaten tar kortet för dom trycker in fel kod den där ödesdigra tredje gången. Och annat sånt där som man knappt tror är sant när man hör det.
Dom spelar lite med olika band och det går lite bra ibland eller sämre. Cristian spelar med MABD och Jonas turnerade i Tyskland med Bear Quartet när han var 19. Petter glassar på och spelar med alla möjliga, han är grym på typ alla instrument fast han får aldrig fronta. Dom är kompisar med alla fast mest med killarna i Convoj och nån som jobbar på Expressen.
Hela tiden försöker dom flytta hemifrån men det går sådär. Alltså, dom gör det med jämna mellanrum men då tar det slut med tjejen eller så var det typ bara ett vik och inte ett fast jobb, fast det kändes som det. Det kändes typ rätt, men ändå. Och så är dom hemma hos morsan igen.
Dom är lite lata och klantiga och dom typ bortförklarar sig när man vet att dom egentligen inte orkade göra nåt. Dom är inte så hjälpsamma, alltså dom är snälla och schyssta men dom liksom klappar igenom ibland. Dom är för bakis.
Dom så här, vill vara typ DJs och fixar klubbar och det är för det mesta skitroligt, det kommer rätt bra med folk men nån av dom slår typ sönder toaletten eller glömmer stänga en dörr så alla skivspelare blir typ snodda.
En gång när de inte hade nån trummis spelade dom i Sundsvall. Dom åkte bil i 106 mil och tjänade 200 spänn var. Typ 30 pers kollade. På morgonen när en av dom skulle köpa cigg mötte han Afrodite, alla tre. Det var bara dom vakna i hela Sundsvall. En annan gång åkte de Luleå-Hässleholm-Göteborg på en helg. Dom tjänade ännu mindre den gången och dessutom gick bilen sönder, fast det hände redan innan de lämnade Luleå. Den sortens historier är det som repeteras i evigheters evighet i deras kretsar.
Ändå är dom inte så farliga, dom har inte såhär dåligt rykte eller nåt. Dom är bara unga och tänker inte som till exempel fembarnsföräldrar som skriver dikter och sånt. Dom tycker andra grejer är viktiga men jag vet fan inte vad det är.För dom har alltså ett eget band, Park Hotell. Cristian och Jonas gör sjukt många låtar och sen visar de Petter och det är så jävla bra att det fattar man inte. Fast dom är som dom är. Dom spelade in en skiva för typ två år sen som aldrig kom ut. Först var det nåt med att han som hade skivbolaget var psykiskt sjuk, och sen var det nåt att det var så jävla dåligt mixat (tyckte dom själva alltså) att dom först mastrade om allt hemma i typ Windows och pitchade upp alla låtar. Sen var det nåt med 15000 spänn som dom inte hade och sen skulle nån mixa om en del av låtarna men han var fan alldeles för dyr. Sen var det nån annan som blåste dem och nu är dom äntligen här.
Jag, och alla andra som redan hört det, tycker det är så sjukt härlig och sorglig pop att jag får gåshud bara jag tänker på det.
// Mattias Alkberg"


The Format - " Time Bomb" Låt

Albumet "Dog problems" lever inte upp till vad jag först ville tro, men den här låten är ok. Annars kan man bara ha den som en anledning till att länka till den brilljanta hemsidan. Flyg omkring med hunden, men se upp för hundfångaren! www.theformat.com/index2.html

The New Pornographers - "Challengers" Album

Senaste albumet som ej bör missas.

Voxtrot - "Voxtrot" Album

Småputtrigt och trevligt.

http://www.voxtrot.net/

Page France - "Hello, Dear Wind" Album

Fantastiskt album, avskalat och med den rätta "badrumsrösten" där man med låtar som t.ex "Dogs" och "Bush" förstår att min gode vän "Nookie" från götet totalt slog bakut när detta nådde hans hörselgångar. Eller som det står på hemsidan:

"Page France is the slightly off-kilter, brainchild of Michael Nau. Beginning in the Spring of 2004 as Nau, and good friend Clinton Jones put together a collection of songs, which were, perhaps, intended to be placed on an old, dusty shelf for years to come, until Baltimore based label, Fall Records, kindly offered to release the songs as the band's debut album, Come, I'm a lion! Shortly thereafter, Page France began performing live, and recording numerous demos, and have since created a substantial following that continues to grow daily.
Nau, who rarely appears solo, loves to share the stage and studio with a lengthy cast of friends and instrumentalists coming from all corners of Maryland. The sweet and loveable voice of Whitney McGraw, and the guitar and percussion styling of good friend and collaborator, Clinton Jones, have become the base of the Page France sound. Full of spirited fun and joy, the live show plays more like a wedding celebration than a familiar rock show, as the stage fills with jubilance, while voices soar, bells ring, and each member dances from one instrument to another.
Only one year after their first release, Mr. Nau, and his cast of friends and collaborators, put together something even sweeter, more clever, more surprising, and maybe even a bit stranger. Hello, Dear Wind is new and exciting, while still paying homage to its predecessor. The campfire sing-a-longs, and the craftily, sporadic instrumentation is still there… just living in a brand new neighborhood."

http://www.pagefrance.net/main.html

2 kommentarer:

Spaden sa...

Tjatig här säger...grymt intressant och kanonbra!

Sportkeps sa...

Tack!!